Hej! Jag heter Elinor och jag är homosexuell. Nej, det är inte så jag identifierar mig själv,

MEN det är så många andra ser på mig, Elinor som är homosexuell.

Personligen ser jag mig själv som Elinor - Ingen annan än mig själv.

Men absolut, jag är kär i en tjej, någon av samma kön som mig :)

Och det har jag ABSOLUT INGA problem med att stå för.

Eller nja, ibland när det kommer till arbetslivet kan jag kännsa mig obekväm att erkänna..TYVÄRR!

Hur som helst, det stör inte mig att andra kallar mig för homosexuell, för jag antar att det är precis vad jag är med tanke på att vi lever i ett Sverige där vi näst intill MÅSTE kategorisera det mesta för att inte bli förvirrade.

Att vara homosexuell kan för många vara en mardröm, medans det för mig har varit ganska "lätt".

Självklart blir en del natruliga saker lite krångligare, som att skaffa barn till exempel, men jag är lycklig!

 

Jag förstod inte själv först vad som hände med mig när jag insåg att jag var kär i en tjej.

Det började med att jag blev väldigt nära vän med en tjej väldigt snabbt när jag var i 14-15 års ålder.

Vi bodde flera mil ifrån varandra men umgicks så fort vi fick chansen.

När vi umgicks så gjorde vi i princip inget annat än PRATA, kollade på film och kramades,

jag förstod ganska snabbt att jag kände något för henne, men jag VILLE INTE förstå.

Så fort hon kramade mig så pirrade det i hela magen & det gjorde det ju inte när jag kramades med mina andra vänner, så jag försökte att inte tänka på det. Trycka undan den härliga känslan.

TIll slut började folk runt omkring fråga om vi var tillsammans, och vi förnekade det såklart.

men efter att ha pratat lite bestämde vi tillsammans med andra att börja driva om det,

så vi sa till folk att vi var tillsammans, en del trodde oss, andra inte. Men vi var överens om att det var ett skämt.

Efter ett tag klarade jag inte av det längre och bestämde mig för att ifrågasätta den här tjejen.

Jag frågade henne om allt bara var ett skämt för henne, och hon vågade inte svara,

då sa jag

 

Jag var så rädd för hennes reaktion så att jag nästan svimmade, sen fick jag svaret

Det var en stor, pirrande och otroligt läskig känsla. När jag sen skulle berätta detta för min familj var jag livrädd! Tänk om dom inte skulle acceptera det? Tycka illa om mig? Men nej, alla i min omgivning var glada för min skull, min lycka blev deras lycka och det var inget konstigt för dom. Dock höll jag detta för mig själv när det kom till skolan, jag gick ju på högstadiet vilket alla vet kan vara väldigt jobbigt redan som det är. Det var bara mina närmsta vänner som viste om det, och så ville jag ha det. Jag var helt enkelt rädd för att bli mobbad.

 

När jag sen började på gymnasiet bestämde jag mig för att börja om på nytt, jag ansåg att på gymnasiet har man vuxit upp en del och jag var öppen angående min läggning redan från början, detta blev inget problem för mig under min gymnasietid! Snarare var folk i skolan nyfikna, intresserade av hur det var att va homosexuell. Jag är jätteglad och stolt idag över att jag inte undanhöll något så stort under gymnasiet. Det fick mig att växa!

 

Idag studerar jag vid universitetet och det är inte så att jag presenterar mig som Elinor den homosexuella, men det är heller inget som jag på något sätt döljer eller känner att jag behöver dölja, jag är öppen med min läggning!

Jag har inte heller där fått några elaka reaktioner eller på något sätt känt mig kränkt.

Jag är 23 år & lever sambolivet tillsammans med min underbara flickvän Angelica, hon är 26 år & gör mig trygg!

Vi bor tillsammans i en lägenhet, hon jobbar & jag studerar. Vi planerar att i framtiden gifta oss och skaffa barn, något som är en VÄLDIGT LÅNG process som samkönade par och något som vi redan nu börjar kolla upp, alterantiv osv, det handlar om ÅR av planering och förberedelser för att vi ska få barn. Men det ska vi ;D

Självklart händer det fortfarande att man stöter på lite motstånd, men det stoppar inte kärlek!

Jag har valt att stå upp för mig själv så mycket jag kan. Jag tänker inte känna mig kränkt för att jag är kär i en av de mest charmigaste varelserna på denna jord och bara för att hon är tjej som mig! Nej, det är inget man ska kränka mig för. Ibland är det jobbigt, för det kan innebära att strula till det för dom man bryr sig om.

 

Till exempel som min storasyster. Hon och hennes kille planerar att gifta sig och valde att göra detta i pingstkyrkan I pingstkyrkan respekterar man alla personer i fråga, även homosexuella, MEN de accepterar ABSOLUT INTE ett homosexuellt beteende, vilket för mig är dubbelmoral! Att jag är kär och lycklig med Angelica blir såklart en del av MIG. De anser inte homosexuallitet som något acceptabelt överhuvudtaget!

Därför skulle jag känna mig kränkt av att ens kliva in i den kyrkan, sorligt nog!

Så jag valde att stå för det även om jag viste att det skulle såra min storasyster. Jag valde att tala om för henne och hennes kille att jag är glad för deras skull, men tänker inte närvara i pingstkyrkan på deras bröllop. Självklart blev hon ledsen men hon förstod mig och vill absolut inte att jag ska känna mig kränkt, så de valde att byta kyrka till svenska kyrkan som har en mer öppen inställning till homosexualitet. TACK!

 

Ja, med andra ord stöter man såklart på sina hinder, men man tar sig över eller förbi dom! :)

Jag är lycklig och det finns inget i mitt liv som jag vill ta bort! Jag önskar inget anorlunda, jag önskar inte att jag var heterosexuell! JAG ÄR JU LYCKLIG, vem önskar bort lycka?!

Det jag och Angelica delar är KÄRLEK, precis som vilka som helst! Våran kärlek är inte sjukling, inte ärftlig eller allt vad människor kan föreställa sig, det är ren, vacker och STARK KÄRLEK!

 

 

Ojoj, nu blev det ett långt inlägg! Hoppas ni inte somnat.

 

Puss på er! / elinorlindahl.blogg.se