Jag tänker inte ljuga längre,jag har så ont,så otroligt ont.Jag saknar dig,mer än du tror. Jag är din dotter,jag älskar dig,jag behöver dig.Vartfan tog du vägen? Jag vill inte ha det såhär. Varje dag tänker jag tillbaka på allt jag gjort med dig.Det gör så ont,hur kunde du? Jag är trött på att inte kunna må bra pga dig,allt jag vill är att vara i din famn,vara pappas lilla flicka,men nej det får jag inte uppleva mer och det känns som att få en kniv i hjärtat.

Det var du som skapa mig, oss. Varför kan du inte bara vara glad över att du fått fem fina barn? Slänga bort den chansen sådär? Jag vill kunna ringa dig och berätta hur jävla mycket jag saknar dig ,men det går inte. För jag är rädd,rädd att du kommer såra mig/oss igen.Och jag är trött på att gömma mig och inte våga säga vad som hänt,för jag har inte ens gjort fel det är du ,så vad har jag att skämmas för? Du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta ,du är ju endå min pappa. Men när du till&med slutar höra av dig på våra födelsedagar,ringer aldrig och frågar hur vi mår? Vad ska vi tro då? Så många frågor,så några svar & miljoner tårar,JAG ÄR TRÖTT PÅ DET HÄRA! Snälla,kan inte allt bara få ett slut.